”Egentligen började allt på Granlo herrfrisering 1978. Jag var 14 år och satt och väntade på att bli klippt som en punkrockare. In kom en flera år äldre grabb i glasögon och vit jeansjacka och satte sej ner. Plötsligt slet han fram en falukorvsring som han hade gömd under jackan och började äta av den. Antog att han hade snott den på Konsum som låg alldeles intill.
-Kan du lira trummor? Frågade Herr Mikael Svensk. En vecka senare var jag med i ett av Sundsvalls första punkband, Ztülb”
Jag växte upp i en arbetarfamilj på Kubikenborg i Sundsvall. Pappa var murare och mamma kontorist. Vid tio års ålder fick jag min första gitarr, en akustisk inköpt på Dynesius musik, som jag fortfarande har kvar. Något år senare blev det en elgitarr och ett trumset. Idolerna var The Sweet och Kiss. Men det var kring 1977 som muskintresset verkligen tog fart i och med att med punkvågen nådde Sundsvall och jag av en slump hamnade i ett av stadens första punkband, Ztülb,. (Flera av medlemmarna fortsatte sedan i Brända barn). Något år senare var jag även under en kort period trummis i ett annat tidigt punkband; Massmedia. Men det blev flyktigt för jag var på väg mot låtskrivandet och gitarrspelandet. Spelade i en rad andra band som Förbjudna Ljud, Picnic Boys och Scendrag. Som 15-åring fick jag chansen att göra min första skivinspelning, ”Avgör själv” med Invasion, där jag gjort text och musik. http://www.youtube.com/watch?v=81dZFbw8flg
Några år senare blev en upptäckt i en lokal skivbutik för mej helt omdanade; upptäckten av popartisten Joe Jackson. Hans uttryck gick direkt till mitt hjärta och förändrade helt mitt förhållande till musik. Kom in i en ny musikalisk fas och började göra låtar på engelska. Mycket tillsammans med min nye vän Patrik Tanner som andades samma popanda. Tillsammans hade vi en popdröm som ledde oss till USA i mitten 80-talet och till ett skivbolag som ansökte om Green card. Vi bodde i en rivningskåk i en tveksam stadsdel, där folk knappt vågade gå ut på kvällarna, och hoppades. Men tyvärr blev det ingenting av just den drömmen…
”Jag hann bara vara i Minneapolis i tre veckor innan jag blev nerslagen och fick sys ihop på sjukhus. Jag trodde det var som att gå ut i Sundsvall. Fan, vad fel jag hade.”
1986 flyttade jag till Stockholm och fick jobb som mentalskötare på Långbro sjukhus. I övrigt var det musik för hela slanten. Efter några års harvande och utskick av mängder med låtar lyckades jag få ett förlagskontrakt. Jag fick tillgång till studio och tekniker och efter något är var flera stora skivbolag intresserade. Det blev Polygram. Spelade in mitt tänkta debutalbum ”Tusen drömmar” och första singeln ”Jessica” (som Mikael Håfström regisserade videon till) började spelas en del på radio. Sen hände det som inte fick hända; artistansvarige på Polygram byttes ut och allt rann ut i sanden precis när saker började hända.
Av olika anledningar flyttade jag i mitten av 90-talet tillbaks till hemstaden Sundsvall. Jag startade ett eget skivbolag, Hahana records, för att ge ut musik. Inte bara min egen musik utan även t ex Tanners. Startade också ett nytt band, Nerver, där jag lärde känna min nuvarande medproducent Magnus Sedin. Även om det blev en del bra musik var jag en usel försäljare. Det enda jag drevs av var lusten till att skapa musik och det betalade sej väldigt dåligt. Efter ett par år var jag tvungen att kasta in handduken…
Slumpen ledde mej istället in i radiovärlden och där har jag nu befunnit mej i närmare 20 år. Även om musiken alltid funnits närvarande. Och varje gång jag gör ett radioreportage tänker jag att nu ska jag göra en bra låt. Det finns stora likheter i processen. Nu är det dags för min första soloplatta ”Tusen drömmar” att äntligen se dagens ljus. Efter nästan ett kvarts sekel känns det som att det är dags…
Peter Pekka Jonsson